ministryofsillythoughts.blogg.se

Just nu håller vi ju på att läsa genom Gert Loovinks bok Networks Without a Cause.
Han citerar Zadie Smith: "Step back from your Facebook Wall for a moment:Doesn't it, suddenly, look a little ridiculous? Your life in this format".
Väldigt tänkvärt och något jag tycker många människor borde göra.
Om jag utgår från mig själv så är min vägg fylld med mer eller mindre tänkvärda citat, bilder på så kallade "perfect moments", inlägg jag taggats i, låtar jag lyssnat på. Är det här jag? Nej, det är en liten del av jag.
Min morgonfrisyr, tandvärken, storbråket med sambon, den brända pajen, mina irriterande grannar - allt dessa utlämnar jag. 
Jag är inte det värsta exemplet då det gäller att idealisera online-jaget. Det finns många som är värre men ändock så finns det tendenser till att visa upp ett jag som inte existerar i den fysiska världen.

Varför är det såhär? Varför måste vi visa upp en perfekt yta utåt? 
Jag återkommer väldigt ofta till onlinestress och även här så har vi ett exempel på en situation som lätt kan urarta till onödig stress. 
Vi måste ta ett steg tillbaka, det är inte intressant att se din tallrik med perfekt upplagd mat, läsa om ditt nystädade hem, höra om den perfekta skidturen.
Vi skapar inte bara stress för oss själva när vi ska visa upp det perfekta jaget, vi skapar även stress för andra.
Fler och fler av mina vänner väljer aktivt att radera sig själva från forum som facebook och instagram helt enkelt för att det tar upp för mycket tid att administrera online-jaget. 

Jag själv har inte landat där än - men om jag känner mig själv rätt så sitter jag utan facebook-profil inom ett år.

(Iofs var det en galet god pannacotta och ett mycket trevligt sällskap men det är det här jag menar när jag pratar om en "perfect moment" bild som representerar mitt fantastiskt galanta online-jag)

Hur upplever ni ert online-jag?